Har du någon chans att få rätt?

För att avgöra om det är värt att lägga tid och kraft på ett överklagande så måste du försöka förhandsbedöma dina chanser att vinna målet i domstolen. Och för att göra den bedömningen måste du först förstå varför myndighetens prövning landade i ett avslag. Tyvärr är det inte alltid det framgår av myndighetens beslut eftersom beslut i den här typen av ärenden ofta är dåligt motiverade (läs mer om detta här). Det är klart att du kan ringa upp beslutsfattaren och fråga vad han eller hon egentlig har menat men det är tveksamt om du får något vettigt svar. Beslutsfattaren kommer antagligen tycka att samtalet är oerhört obehagligt och göra sitt bästa för att bli av med dig genom att upprepa att du alltid kan överklaga. Du har då inget annat val än att själv försöka spekulera om vilka skäl som legat bakom beslutet. För din egen skull så bör du göra ett ärligt försök att komma på alla argument som talar för myndighetens ställningstagande. Det kan hända att du då kommer fram till att myndigheten har haft goda skäl att avslå din begäran och att det inte är någon poäng att överklaga. Om du däremot tycker att du kan slå hål på alla tänkbara argument för myndighetens hållning så har du ett case. Dessutom har du din argumentation klar till överklagandet som sedan ska skrivas.

Bättre chanser i vissa typer av mål

Juristerna på kammarrätterna har i regel bättre koll på juridiken kring handlingsoffentligheten än tjänstemännen på de underlydande myndigheterna. Men i vissa mål är det minst lika viktigt att ha kunskaper om den verklighet där handlingarna eller uppgifterna förekommer och eventuellt kan utnyttjas. I det avseendet är tjänstemännen på myndigheterna större experter. Det här kan ha betydelse för dina chanser att få gehör för dina synpunkter vid ett överklagande.

Om t.ex. polisen bedömer att en brottsutredning kan skadas om uppgifter lämnas ut till dig så ska det mycket till för att kammarrätten ska göra en annan bedömning. Det krävs antagligen att polisens avslagsbeslutet är helt uppåt väggarna för att domstolen ska ha självförtroende nog att riva upp det. Det händer i och för sig (se KR Sthlm 1040-12) men det är inte särskilt vanligt. Det finns många exempel på sekretessmål där det är myndighetens tjänstemän som sitter på de nödvändiga expertkunskaperna. Vilka uppgifter kan t.ex. Kriminalvården lämna ut om sina säkerhetsrutiner utan att det underlättar för fångar som planerar att rymma?  Vilka uppgifter måste Exportkreditnämnden hemlighålla för att inte skada svenska exportföretags konkurrenskraft o.s.v.? I den här typen av mål är dina chanser att vinna generellt sett sämre och om du ändå bestämmer dig för att försöka så kommer bevisbördan att vila tungt på dig. I värsta fall krävs det att du själv blir expert på fängelsebyggnader eller den globala exportmarknaden för att kunna hävda dig. Och den tiden har du antagligen inte. Din uppgift blir istället att tvinga myndigheten att förklara och konkretisera på vilket sätt uppgifterna kan utnyttjas på ett skadligt sätt. Det här för att kammarrätten ska få ett faktaunderlag och en argumentation som den förhoppningsvis kan ta självständig ställning till. Annars finns det en risk att domstolen faller tillbaka på att myndigheten nog ändå vet bäst vilka uppgifter som är känsliga.

I vilken typ av mål är det då enklare att få rätt? Enligt min erfarenhet är det lättare att få rätt i mål där frågeställning är om en handling är allmän eller inte, till skillnad från mål där frågan är om en uppgift är offentlig eller omfattas av sekretess (se ovan). Kammarrätterna har i de flesta fall bättre koll än myndigheterna på de grundläggande begreppen i TF som ”förvarad”, ”inkommen”, ”expedierad”, ”arkiverad” o.s.v. Det säger sig själv att det också är lättare att titta bakåt och bedöma om en handling har gått igenom de steg som krävs för att den ska bli allmän än att sia om vad som riskerar att hända i framtiden om en viss uppgift lämnas ut till dig. Det finns alltid en risk att kammarrätten tillämpar en allmän försiktighetsprincip och väljer att inte lämna ut potentiellt känsliga uppgifter. Det här betyder ju inte att det är omöjligt att få rätt även i processer om sekretess. En kammarrätt kan ju till exempel ha bättre koll än myndigheten på vad som i rättspraxis har bedömts som ”betydande men” till skillnad från bara ”men”. Och många sekretessfrågor kräver ”bara” en allmänmänsklig kompetens, till exempel när frågeställningen är om en viss typ av uppgift kan uppfattas som integritetskänslig av en genomsnittlig person (se t.ex. KR Sthlm 3669-12).

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.