Fel av Kriminalvården att hänvisa till tingsrätten

En person begärde att, på plats på Kriminalvårdens frivårdskontor i Luleå, få ta del av ett yttrande enligt lagen om särskild personutredning i brottmål. Hon angav ett målnummer och att yttrandet var ställt till Luleå tingsrätt. Kriminalvården konstaterade att den begärda handlingen fanns i myndighetens elektroniska verksamhetssystem men avslog begäran med hänvisning till TF 2:15 2 st. Enligt Kriminalvården kunde personen, “utan beaktansvärd olägenhet”, ta del av handlingen hos Luleå tingsrätt. Hon överklagade till kammarrätten som gav Kriminalvården bakläxa. Domstolen hänvisade till att den aktuella bestämmelsen införde på 70-talet när stordatorer var “…det dominerande digitala inslaget”. Syftet då var att den myndighet som sökanden vände sig till inte skulle vara skyldig att göra ”kostnadskrävande extrakörningar med datamaskin” (prop. 1973:33, s. 82), om en utskrift redan fanns tillgänglig hos en närbelägen myndighet för läsning på stället. Mot bakgrund av den tekniska utvecklingen menade kammarrätten att det aktuella undantaget numera har ett mycket begränsat tillämpningsutrymme. Kammarrätten konstaterade att inget i målet tydde på att det skulle finnas några beaktansvärda praktiska hinder för Kriminalvården att, efter en eventuell sekretessprövning, tillhandahålla den efterfrågade handlingen på stället, antingen för läsning på en bildskärm eller genom en utskrift. Därför menade domstolen att Kriminalvården inte hade rätt att hänvisa personen till en närbelägen tingsrätt med motiveringen att ”handlingen torde vara offentlig där”.

KR_Jonkoping_1249_17

2 reaktioner till “Fel av Kriminalvården att hänvisa till tingsrätten”

  1. Är det en ny trend att kammarrätterna tolkar grundlag efter dess syften och inte efter dess ordalydelse?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.