Listor med försvarsadvokater var inte allmänna

En advokat begärde kopior av två listor som förs vid Linköpings tingsrätt. Den ena listan visar advokater som vill ha förordnanden som offentliga försvarare. Den andra visar advokater och andra jurister som vill ha förordnande som målsägarbiträde och särskild företrädare för barn.

Listorna används av tingsrätten för att hålla koll på hur uppdragen fördelas över tid. När ett förordnande blir aktuellt tillfrågas en advokat eller jurist på listan och tingsrätten antecknar svaret som “förordande”, “avböjt” eller “Hela byrån – nej”.

Tingsrätten vägrade lämna ut listorna med hänvisning till att de var “ett internt hjälpmedel”, “utomordentligt enkla” och “internt arbetsmaterial”. Advokaten överklagade.

En oenig kammarrätten avslog överklagandet. Majoriteten tyckte inte att listorna var sådana löpande förda förteckningar som är allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen. Noteringarna i listorna var nämligen inte daterade, därmed var listorna ingen registrering av händelser vartefter de inträffar, tyckte majoriteten.

Den skiljaktiga ledamoten tyckte inte att avsaknaden av datering hade någon avgörande betydelse. Det handlade ändå om registrering av händelser vartefter de inträffar. “Även om kronologisk sortering är en omständighet som kan beaktas vid prövningen av om en förteckning ska anses vara förd fortlöpande, saknas det enligt min uppfattning stöd i rättspraxis, förarbeten och normalt språkbruk för att det skulle vara en nödvändig förutsättning”, skrev han.  

Antal smittade var offentligt även om färre än 15

Region Värmland vägrade lämna ut uppgifter om antalet bekräftade fall av covid-19 i de kommuner där antalet understeg 15. Sökanden överklagade och fick rätt i kammarrätten. Enligt domstolen gick det inte att identifiera individerna bakom statistiken, oavsett om det var fler eller färre än 15 smittade i en kommun. Hela den begärda sammanställningen skulle därför lämnas ut till de sökande.

Regioninterna mejl var inte allmänna

E-postmeddelandena som hade skickats mellan tjänstemän och politiker vid hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Örebro och regiondirektören, befattningshavare på regionkansliet respektive befattningshavare vid förvaltningen regionservice var inte inkomna respektive upprättade. Mejlen hade korsat förvaltningsgränserna men i de frågor som mejlen gällde intog inte regiondirektören, regionkansliet eller förvaltningen regionservice en sådan självständig ställning i förhållande till hälso- och sjukvårdsnämnden att dessa blev allmänna handlingar. Det här slog kammarrätten fast i denna dom.

Offentligt vilka verksamheter som drabbats av coronasmitta

En journalist hade rätt att få ut uppgifter om hur många brukare och anställda inom en kommuns äldreomsorg och LSS-verksamhet som smittats av covid-19 och vilket eller vilka boenden som drabbats av smitta. Det framgår av dessa två domar från kammarrätten.

Kommunerna menade att uppgifterna skulle kunna knytas till enskilda individer och därmed var sekretessbelagda på grund av bland annat patientsekretess, socialtjänstsekretess och personaladministrativ sekretess. Men kammarrätten hade en annan uppfattning:

“Sammanställningen över antalet smittade av covid-19 på kommunens äldreboenden och gruppboenden innehåller uppgifter om antalet smittade brukare och anställda på respektive boende. Av den prövade handlingen framgår att antalet individer inte är så litet att uppgifter kan härledas till en identifierbar person.”  

Inte ok att klumpa ihop småbegäran

En intagen begärde återkommande ut kopior av allmänna handlingar. Oftast understeg respektive begäran tio sidor. Myndigheten misstänkte att den intagen hade satt detta i system för att slippa betala den kopieavgift som tas ut från och med sida tio. Som motmedel började myndigheten att avvakta med att lämna ut kopior tills den intagen hade gett in flera begäran som tillsammans översteg tio sidor. Först då prövade myndigheten begäran och lämnade ut kopiorna mot en avgift.

JO kritiserade detta i ett beslut. Det finns en möjlighet att göra undantag från regeln om att de första tio sidorna är gratis, om det finns särskilda skäl, till exempel vid återkommande småbeställningar. Då kan myndigheten ta ut en avgift redan från den första sidan. “Bestämmelsen ger dock inte stöd för att en myndighet, på det sätt som skett i detta fall, avvaktar med att behandla flera beställningar om kopior av olika handlingar för att senare göra en bedömning vid några samlade tillfällen och då ta ut en avgift”, skrev JO. Ombudsmannen menade att en sådan ordning bland annat strider mot skyndsamhetskravet.

JO var också kritisk till att en kriminalvårdsanställd hade uppmanat den intagne att fundera på vilka handlingar som han “verkligen behöver kopia på”. Det var inte förenligt med kravet på saklighet och opartiskhet, enligt JO.

Rätt att ta del av Palmeutredning anonymt

En person begärde att få ta del av förundersökningen om mordet på Olof Palme på plats hos Polismyndigheten. Det fanns ett besöksrum utanför skalskyddet i polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Men myndigheten ville inte använda rummet i detta fall. Materialet var så omfattande att rummet skulle bli upptaget för en lång tid framöver. Myndigheten erbjöd därför den sökande att sitta i ett rum i direkt anslutning till Palmeutredarna innanför skalskyddet. En förutsättning var att sökanden legitimerade sig och bar besöksbricka. Sökanden tackade nej till erbjudandet eftersom denne ville vara anonym.

Hanteringen anmäldes till JO som kritiserade polisen. JO kunde inte se att det förelåg betydande hinder för utlämnande på stället, även om det kanske inte gick att lämna ut alla handlingar i Palmeutredningen samtidigt. Polismyndighetens krav att den sökande skulle legitimera sig stred mot dennes rätt att vara anonym vid utlämnandet, ansåg JO.

En myndighet kan efterforska vem den sökande är om den informationen behövs för att göra sekretessprövningen, men enligt JO avsåg begäran i detta fall de delar av förundersökningen som tidigare bedömts vara offentliga. Därmed fanns det inget skäl att efterforska sökandens identitet.

Blodprov var inte handlingar

En person hade inte rätt att få ut två blodprover i det så kallade PKU-registret med stöd av offentlighetsprincipen. Det slog Regeringsrätten (numera HFD) fast i den här domen. Blodproven var inte handlingar i tryckfrihetsförordningens mening.

Modell var en handling

En modell som hade kommit in till byggnadsnämnden i Göteborgs stad och som hade anknytning till ett pågående projekt om den framtida utformningen av Skansberget-Skanstorget var en handling i tryckfrihetsförordningens mening. Den var dessutom inkommen och därmed allmän. Nämnden hade därför inte haft fog för att vägra en kommuninvånare att ta del av handlingen genom att fotografera den. Det kom kammarrätten fram till i den här domen.

Uppgifter om korttidspermittering var hemliga

En journalist begärde hos Tillväxtverket att få uppgifter om sex utpekade bolag hade fått stöd vid korttidsarbete och i så fall med vilket belopp. I andra hand ville han ha ut begärda handlingar i maskerat skick och i tredje hand med sekretessförbehåll.

Tillväxtverket avslog och journalisten överklagade till kammarrätten men fick avslag även där. Förekomsten av en ansökan om stöd vid korttidsarbete säger något om den sökandes ekonomiska ställning, konstaterade kammarrätten. Enligt domstolen var det inte heller möjligt att lämna ut handlingarna i maskerat skick, eftersom: “…enbart vetskapen om förekomsten av någon av de begärda handlingarna skulle röja uppgift om huruvida ett visst bolag har ansökt om
stöd vid korttidsarbete.” Av samma skäl gick det inte att undanröja risken för skada med ett sekretessförbehåll, ansåg kammarrätten.

Kreaturs råmande inte allmän handling

En person begärde ut två digitala videofilmer från inspektioner av slakterier som Livsmedelsverket hade genomfört. När han fick ut filmerna saknade de ljud. Han gjorde då en ny begäran om att få ut filmerna med ljud, men fick avslag. Enligt Livsmedelsverket bestod ljudet bara av brus från ventilation och råmande från kor. Ljudet hade inte tillfört några sakuppgifter och videofilmerna hade lagts in i respektive ärende i komprimerad ljudlös form.

Livsmedelsverket menade att videoinspelningarna i deras ursprungliga form, det vill säga med ljud, var att betrakta som minnesanteckningar. Enligt myndigheten fanns det ingen skyldighet att ta om hand dessa för arkivering, vilket inte heller gjordes. “De ursprungliga videofilmerna kan inte anses vara upprättade och utgör därför inte allmänna handlingar hos Livsmedelsverket”, skrev myndigheten i sitt beslut.

Personen överklagade och ifrågasatte påståendet att ljudet på filmerna saknade betydelse. Bland annat kunde djurens läte avslöja mycket om vilken situation de befann sig i. Han tyckte inte att Livsmedelsverket hade haft lagstöd för att radera ljudet på filmerna. Kammarrätten delade Livsmedelsverkets bedömning och avslog.