Svenska kyrkan

Allmänt

Årsskiftet 1999/2000 skildes Svenska kyrkan från staten. Svenska kyrkans olika organ är därför inte längre myndigheter. Men det finns trots det en omfattande handlingsoffentlighet inom Svenska kyrkan. Denna handlingsoffentlighet kan delas upp i två huvudtyper:

1. Den som regleras i TF.

2. Den som regleras av kyrkan själv.

Grundlagsreglerad handlingsoffentligheten

Den grundlagsreglerade handlingsoffentligheten inom Svenska kyrkan omfattar dels de handlingar som Svenska kyrkan har kvar från sin tid som statskyrka och dels de handlingar som uppkommer i den verksamhet som Svenska kyrkan utför på uppdrag av det allmänna (begravningar och kulturminnesvård).

Svenska kyrkan har fått behålla allmänna handlingar som kom in och upprättades inom Svenska kyrkan till och med sista december 1999 när Svenska kyrkans organ fortfarande var myndigheter. Det här framgår av lagen (1999:288) om överlämnande av allmänna handlingar till Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för förvaring m.m. Om någon begär ut dessa handlingar så ska svenska kyrkan tillämpa reglerna i OSL och till viss del också TF (framgår av OSL 2:5 och TF 2:22 1 st).

TF:s regler om handlingsoffentlighet gäller också i Svenska kyrkans verksamhet enligt begravningslagen och när kyrkan använder och fördelar statligt stöd enligt kulturminneslagen. Det här framgår av bilagan till OSL.

Inomkyrklig handlingsoffentlighet

Även om denna del av Svenska kyrkans handlingsoffentlighet kallas “inomkyrklig” så är den delvis lagreglerad (dock inte i grundlag). I 11 § lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan slås nämligen fast att “var och en ha rätt att ta del av Svenska kyrkans handlingar”. Men samma paragraf ger Svenska kyrkan rätt att begränsa offentligheten med hänsyn till:

1. skyddet för enskildas personliga och ekonomiska förhållanden,
2. Svenska kyrkans ekonomiska intresse, eller
3. något synnerligen väsentligt intresse.

Utifrån de här tre punkterna har Svenska kyrkan skapat sina egna sekretessregler som finns samlade kyrkoordningen (54 kap). Kyrkoordningen är inte en lag utan ett regelverk som beslutats av Svenska kyrkan högsta beslutande organ Kyrkomötet.

Att överklaga

Om du har begärt ut handlingar från Svenska kyrkan som omfattas av reglerna i TF och OSL så kan du överklaga ett eventuellt avslagsbeslut till kammarrätten. Om du däremot har fått ett avslagsbeslut efter att ha begärt ut handlingar inom området för den inomkyrkliga handlingsoffentligheten så får du föra ärendet vidare till högre instans inom kyrkan. Första instans för ett överklagande är domkapitlet och därefter Svenska kyrkans överklagandenämnd.

Statlig tillsyn

När Svenska kyrkans befattningshavare och uppdragstagare fattar beslut enligt TF och OSL så är det fråga om myndighetsutövning. Därför står denna verksamhet under tillsyn av JO och JK (se prop. 1998/99:38 s. 169, JO 2117-2007, JK 2744-00). JO och JK har däremot ingen tillsyn över Svenska kyrkans hantering av den inomkyrkliga handlingsoffentligheten.

Rättsutredning: Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag

I det här beslutet (JO 1952-09) kommer JO fram till att offentlighetsprincipen inte gäller hos Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag, LÖF. Det är inte ett sådant bolag som ska jämställas med en myndighet enligt nuvarande OSL 2:3. LÖF ägs av Sveriges alla landsting plus Region Skåne, Västra Götalandsregionen och Gotlands kommun. Det är LÖF som bestämmer om patienter ska få ut pengar från patientförsäkringen när de har skadats i sjukvården. Men besluten går alltså inte att få ut från LÖF eftersom de inte är allmänna handlingar där. Däremot skickar LÖF sina beslut, för kännedom, till sjukvården i det landsting där patienten skadats. Handlingarna blir allmänna när de kommer in till landstingen och landstingen är skyldiga att leta fram besluten när någon begär ut dem (KR Sundsvall 3106-09). Landstingen ska lämna ut avidentifierade kopior av besluten. Det betyder att landstinget ska lämna ut kopior där patientens namn, adress och personnummer har täckts över. Däremot ska landstinget i normalfallet inte täcka över uppgifter som beskriver händelsen då patienten skadades eller vid vilken vårdcentral eller sjukhus det hände (KR Sundsvall 984-10). I de beslutskopior som LÖF skickar till landstingen utelämnar LÖF uppgifter om hur mycket pengar patienten får som ersättning för den aktuella vårdskadan.

Vad är en handling?

För att du ska kunna begära ut uppgifter från en myndighet med stöd av reglerna om handlingsoffentlighet så krävs det att uppgifterna är nedskrivna eller har dokumenterats på något annat sätt. Reglerna om handlingsoffentlighet ger dig ju bara rätt att få ut allmänna och offentliga handlingar (TF 2 kap.) eller uppgifter ur sådana handlingar (OSL 6:4). Du kan inte med stöd av handlingsoffentligheten tvinga en tjänsteman att berätta ur minnet allt som han eller hon vet om ett ärende. Tjänstemannen har visserligen en skyldighet att lämna upplysningar som en del av serviceskyldigheten i 6 § förvaltningslagen. Men den skyldigheten är svagare än skyldigheten att lämna ut allmänna handlingar eller uppgifter ur allmänna handlingar enligt TF och OSL.

Som exempel kan man ta ett telefonsamtal som tjänstemannen har haft i jobbet. Tjänstemannen är inte skyldig att i detalj återberätta samtalet ur minnet men om han eller hon antecknade vad som sas eller spelade in samtalet så har du möjlighet att begära ut tjänsteanteckningen eller inspelningen enligt TF:s regler. Ett annat alternativ är att du med stöd av OSL 6:4 begär att tjänstemannen läser upp vad som står i tjänsteanteckningen.

Enligt TF finns det två typer av handlingar (TF 2:3):

1. “…framställningar i skrift och bild…”

2. “…upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel…”

Den första typen är oftast pappershandlingar där informationen finns nedskriven eller tryckt. Men det gör i princip ingen skillnad om skriften eller bilden är inristad i sten eller broderad på tyg. Den är lika fullt en handling enligt TF. Exempel på skrifter och bilder är tabeller, kartor, ritningar, fotografier och röntgenplåtar.

När det gäller den andra typen, så kallade upptagningar, så finns information lagrad på ett sådant sätt att man bara kan ta del av den med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel. Man behöver t.ex. en cd-spelare för att spela upp en cd-skiva eller en dator för att ta del av informationen i ett automatiserat dataregister.

Är handlingen förvarad hos myndigheten?

Om du kan konstatera att informationen du söker har dokumenterats i en handling så är nästa steg att ta reda om den aktuella handlingen “förvaras” hos myndigheten enligt TF 2:4. Det kan ibland vara lite oklart t.ex. om handlingen finns hos en konsult som myndigheten anlitar eller om en tjänsteman har tagit med sig handlingen hem. Läs mer om detta här.

Handlingsoffentligheten innebär inte någon skyldighet för myndigheter att framställa nya handlingar på begäran från enskilda. En sådan handling, som inte finns ännu, “förvaras” nämligen inte hos myndigheten enligt TF 2:4. Det gäller även om den nya handlingen bara skulle vara en sammanställning av uppgifter som redan finns i allmänna handlingar hos myndigheten (se mer om detta i här). Ett undantag från denna huvudregel är de så kallade “potentiella handlingarna”. Dessa handlingar finns inte färdiga hos myndigheterna i form av en pappershandling i arkivet eller ett färdigt elektroniskt dokument i en dator men betraktas lika fullt som handlingar. Oftast handlar det om uppgifter som finns i ett datoriserat register och som myndigheten med sina datorprogram kan sammanställa på ett enkelt och rutinmässigt sätt till en handling. Om du beställer ett personbevis från Skatteverket så är det en potentiell handling du begär ut. Myndigheten har inte ett färdigt personbevis för alla som bor i landet utan sammanställer vid behov uppgifterna ur folkbokföringsregistret. Myndigheten utfärdar omkring två miljoner personbevis varje år (källa: skatteverket.se). Se mer om potentiella handlingar i här.

Dokumentationsskyldigheten

Myndigheterna skulle kunna sätta handlingsoffentligheten ur spel genom att strunta i att dokumentera uppgifter som kommer in till myndigheten på annat sätt än i form av handlingar. Men det får de inte eftersom det finns en dokumentationsskyldighet som innebär att myndigheterna måste dokumentera t.ex. uppgifter som man får in muntligen eller genom tjänstemännens egna iakttagelser (27 § förvaltningslagen och JO 2006/07 s. 366).