Kammarrätten fastställde sekretess för skattekonto

Uppgifter på enskildas skattekonton var under lång tid offentliga. År 2019 kom Skatteverket med ett nytt ställningstagande med innebörden att myndigheten i fortsättningen skulle hålla vissa uppgifter hemliga. Det gällde till exempel saldo på kontot, in- och utbetalningar samt uppgifter om indrivning av tidigare beslutade skatter.

Ställningstagandet byggde på en ny tolkning som innebar att uppgifter om in- och utbetalningar samt indrivning av beslutade skatter skulle ses som en del av Skatteverkets verksamhet avseende bestämmande av och fastställande av underlag för skatt. Tidigare hade den typen av uppgifter ansetts falla utanför den verksamheten. Enligt det nya ställningstagandet var uppgifterna även hemliga enligt den bestämmelse som omfattar uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden som har tillförts myndighetens beskattningsdatabas.

Detta mål rörde företaget Advice som hade begärt ut “aktuellt och fullständigt” kontoutdrag för en enskild person. Skatteverket avslog i linje med det nya ställningstagandet. Någon närmare förklaring till varför indrivning och betalning av beslutade skatter skulle ses som en del av myndighetens verksamhet för bestämmande av skatt gavs inte i beslutet. Det fanns enligt myndigheten inte heller någon tillämplig sekretessbrytande regel som gjorde ett utlämnande möjligt.

Advice överklagande. Kammarrätten delade Skatteverkets bedömning att uppgifterna avsåg bestämmande av skatt och hänvisade i den delen till ett uttalande i förarbetena: “Inte bara själva taxeringsärendena etc. täcks av uttrycket verksamhet som avser bestämmande av skatt osv. utan också t.ex. registerföring och annan verksamhet som har anknytning till förfarandet, men som saknar ärendekaraktär (prop. 1979/80:2 Del A s. 258)”.

Kammarrätten delade även Skatteverkets bedömning att uppgifterna på skattekontot omfattades av sekretessen som gäller uppgifter om enskilda som har tillförts beskattningsdatabasen. Domstolen gick inte in på frågan om det fanns några tillämpliga sekretessbrytande regler.

Hemligt om person förekom i Schengenregister

En person hade inte rätt att få ut eventuella uppgifter om sig själv i Schengens informationssystem. Det slog kammarrätten fast i den här domen och fastställde Polismyndighetens avslagsbeslut. Enligt domstolen kan bara det faktum att en person förekommer i ett register vara hemligt.

En ledamot i kammarrätten var oenig med majoriteten och tyckte att ärendet skulle återförvisas till Polismyndigheten eftersom myndigheten hade grundat sitt avslagsbeslut på ett annan sekretessregel än dem som kammarrätten menade var tillämpliga på uppgifterna.

Granskad försändelse till intagen var inkommen

En försändelse till en intagen som hade hållits kvar och granskats av Kriminalvården var inkommen till myndigheten och därmed en allmän handling. Det konstaterade HFD i den här domen. Försändelsen omfattades inte av undantaget som gäller brev och andra liknande handlingar som har lämnats in till en myndighet “endast för befordran av ett meddelande”. HFD pekade på att det rör sig om myndighetsutövning när Kriminalvården granskar en försändelse till en intagen och att försändelsen då ska ses som en allmän handling så länge den förvaras hos myndigheten.

Trädinventering delvis hemlig

Staffanstorps kommun vägrade lämna ut vissa uppgifter rörande en inventering av träd som kommunen hade låtit göra. Sökanden överklagade beslutet men kammarrätten gick på kommunens linje. Domstolen konstaterade att de begärda handlingarna hade tillkommit eller inhämtats med anledning av att kommunen var part i en pågående rättstvist i Mark- och miljööverdomstolen. Ett utlämnande kunde antas försämra kommunen ställning som part i tvisten och därmed var uppgifterna hemliga, enligt domstolen.

Incidentanmälningar var inte allmänna handlingar

Incidentanmälningar som personalen vid en skola i Umeå hade gjort i ett internt datasystem var inte allmänna handlingar, enligt denna dom. Kammarrätten konstaterade till att börja med att anmälningarna varken var inkomna eller expedierade. Klaganden hade i sitt överklagande hävdat att anmälningarna ingick i ett avslutat ärende men kammarrätten tyckte inte att det fanns skäl att ifrågasätta kommunens uppgifter om att ärendet i själva verket var pågående. Därmed var anmälningarna inte upprättade handlingar.

Riksarkivets eftersökningsavgift var olaglig

En person begärde att få ta del av ett antal bouppteckningar hos Riksarkivet. Myndigheten tog ut en eftersökningsavgift på 225 kr för att lämna ut en av dessa buppteckningarna. Myndigheten tillämpade i en intern policy om att en eftersökningsavgift ska tas ut om den enskilde inte kan precisera sin begäran så att uppgiften kan tas fram med hjälp av “en sökingång och ett uppslag i en arkivvolym”. Sökanden anmälde Riksarkivet till JO som kritiserade myndigheten för att den hade tagit ut en avgiften. Sökanden hade inte gett Riksarkivet något utredningsuppdrag som myndigheten hade rätt att ta betalt för utan han hade gjort en begäran med stöd av offentlighetsprincipen. Enligt JO framstod tillämpning av en eftersökningsavgift som ett sätt att kringgå principen om att arbetskostnaden för att ta fram en allmän handling från arkivet inte får ingå i avgiftsunderlaget. Det gäller även om handlingen skannas in och lämnas ut i elektronisk form, enligt JO:

“Det kan dock enligt min mening inte komma i fråga att en myndighet tar betalt för arbetskostnaden för att ta fram en handling från arkivet om den skannar in handlingen och lämnar ut den elektroniskt. I stället ska samma princip gälla som vid utlämnade av en papperskopia av handlingen. 

JO kritiserade också utformningen av Riksarkivets webbformulär för beställningar av handlingar eftersom den sökande inte kunde skicka in formuläret utan att kryssa i att den godkänner en eftersökningsavgift.

JO uttalade också att det framstod som mycket tveksamt att Riksarkivet hade lagstöd för att ta ut en avgift om fyra kronor per kopia för utlämnande pappershandlingar.

Riksarkivet fick också kritik för att det inte lämnade någon överklagandehänvisning när det gällde beslutet om en eftersökningsavgift.

Spegelkopior var färdiga handlingar

En begäran om att ta del av spegelkopior av beslagtagna hårddiskar kunde inte ses som en begäran om en sammanställning av uppgifter. Polismyndigheten hade därför inte stöd för att avslå begäran med motiveringen att den inte kunde göras med rutinbetonade åtgärder. Det kom kammarrätten fram till i den här domen.

Underkände otydligt förbehåll

Villkoren i ett sekretessförbehåll som Finansinspektionen hade beslutet var otydliga och onödigt långtgående kom kammarrätten fram till i den här domen. Att uppgifterna bara fick nyttjas i relation till en viss rättstvist var svårtolkat, enligt kammarrätten, eftersom begreppet rättstvist kan betyda olika saker. Villkoren om att de utlämnande handlingarna inte fick kopieras och skulle förstöras vid en viss tidpunkt var allt för långtgående, enligt kammarrätten. Domstolen tyckte också att ett villkor om att handlingarna skulle förvaras “under betryggande former” var allt för oklart.

Beslut om tillsyn av intagen var hemligt

En företrädare för Samhällsmagasinet Avsnitt vände sig till Kriminalvården och begärde ut ett beslut om tillsyn av en viss intagen. Myndigheten avslog med hänvisning till att handlingen innehöll uppgifter om personliga förhållanden och att den intagne eller någon anhörig kunde antas lida men av ett utlämnande.

Det finns ett undantag från sekretessen som gäller beslut av Kriminalvården. Men i det här fallet ansåg myndigheten att det som benämns som ett beslut om tillsyn i själva verket är ett internt arbetsdirektiv. Det vill säga en order till personalen att titta till en intagen med jämna mellanrum.

Sökanden överklagade men kammarrätten gick på Kriminalvårdens linje och avslog med bland annat följande motivering: “Ställningstagandet rörande tillsyn får enligt kammarrättens mening ses som myndighetens dokumentation av en åtgärd som Kriminalvården vidtagit inom ramen för sitt uppdrag att säkerställa att den intagnes påföljd verkställs på ett säkert och humant sätt”. Det var alltså inte ett beslut utan så kallat faktiskt handlande, enligt kammarrätten.