Åklagare nekades beslut om parkeringstillstånd

En åklagare vände sig till Trafiknämnden i Göteborg och begärde ut beslut och beslutsunderlag i ett ärende där en person hade beviljats parkeringstillstånd för rörelsehindrad. Nämnden avslog begäran med hänvisning till socialtjänstsekretess.

Åklagaren överklagade och menade att man borde göra undantag från sekretessen med stöd av den sekretessbrytande regel som säger att hemliga uppgifter i vissa fall kan lämnas ut, om det krävs för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet. Personen som hade fått parkeringstillståndet stod åtalad för att ha förfalskat ett läkarintyg för att få uppskov med fängelsestraff, och enligt åklagaren var vederbörande fullt frisk. Därför menade åklagaren att det låg i kommunens intresse att få utrett om personen hade använt falska eller osanna handlingar även som grund för sin ansökan om parkeringstillstånd för rörelsehindrade.

Kammarrätten avslog överklagandet. Domstolen hänvisade till att den sekretessbrytande regeln ska tillämpas restriktivt. Domstolen skrev:

Det är alltså det intresse som den utlämnande myndigheten har av att lämna uppgiften som är avgörande, inte vilket intresse den mottagande myndigheten har av uppgiften (JO 8077-2018 och JO 1936-2019).

I det här fallet hade trafiknämnden inte själv bedömt att ett utlämnande var nödvändigt för att fullgöra dess verksamhet. Därmed kunde uppgiften in lämnas ut med stöd av det aktuella sekretessundantaget, bedömde kammarrätten.

Patientuppgifter röjdes för privata läkarsekreterare

JO utdelade allvarlig kritik mot två landsting för att ha röjt sekretessbelagda patientuppgifter genom att lämna ut dem till läkarsekreterare vid ett privat företag. De berörda landstingen anlitade företaget vid arbetstoppar när de egna läkarsekreterare hade svårt att hinna med journalföringen. Arbetet var upplagt så att de privata läkarsekreterare loggade in i landstingets journalsystem via en säker anslutning där de kunde lyssna på inlästa diktat från landstingets läkare och sedan skriva in uppgifterna i patienternas journaler. Uppgifterna lagrades därför aldrig utanför landstingens IT-system.  JO konstaterade att de privata läkarsekreterarna visserligen hade en slags tystnadsplikt som följde av ett avtal med deras arbetsgivare samt de regler som styr personuppgiftsbehandling. Men det var inte tillräckligt eftersom uppgifterna var så integritetskänsliga att bara en straffsanktionerad tystnadsplikt kunde ge ett tillräckligt skydd för patienterna. Enligt JO fanns det inte heller några sekretessbrytande regler som gav landstinget rätt att lämna ut uppgifterna.

JO_3032_2011